Stora torskar, stora sejar, min första hälleflundra och tungt spöböj. Det är vad som snurrat runt i huvudet på mig den senaste månaden. Eller om jag ska vara ärlig – åtminstone sen årsskiftet. Eller kanske ännu tidigare. Ja faktiskt sen vi åkte hem från Röst i augusti 2025. Det är något väldigt speciellt med att fiska i Norge och jag är verkligen “hooked” :-). Jag är den enda i Fiskefüralle som varit iväg. De andra har liksom inte sett ljuset ännu provat på Norge-fisket. Lite oklart varför. Peter borde ju älska havsfisket. Med hans dåliga syn skippar han ju abborre-fisket med dåliga ursäkter när vi alla egentligen vet att det är för att han inte ser lekandet och knutarna :-D. Detta supersize-fiske med rejäla doningar borde ju funka men han mumlar lite ursäkter och säger “det är inte för mig”… och Danne… ja Danne… Kanske är han rädd för att dra firrar som väger mer än honom och kan dra ner honom i Nordatlanten? Vet inte… men som sagt – oklart…
För mig har det blivit som en drog. En fix jag måste ha varje år. Ett riktigt event med lång perioder av ingenting blandat tunga bataljer med rejäla fiskar, värkande rygg, pannbensfiske och en massa massa skratt. Och drömmar… drömmar om de fiskar som lurar där nere. Och jag är inte ensam som tur är. Gänget som planerade att åka denna gång var mer eller mindre samma som förra året: Er favoritutflyttadeskåning (undertecknad), Dennis, Måns, Max, Cristian och sen årets nykomling – Lolle.
Innan vi går in på den rafflande historien om Norgeresa så blir det en kort story om hur Lolle kom med. Jag och Lolle känner varandra sen många år och vi delar passion för fisket i Norge, men har aldrig varit iväg tillsammans. Och Lolle har tyvärr inte kommit iväg de senaste fem åren så han hade lite uppdämt behov. Vi hade från början en annan sjätte medresenär som tyvärr var tvungen att hoppa av. Tidigt i våras ringde Dennis och berättade att vi fått en plats ledig och han undrade om jag kände någon som ville följa med. Jag gick igenom min mentala Rolodex (om du inte vet vad det är så är du för ung… Googla). jag landade på Lolle och tänkte “jag ringer och kollar ikväl”. Jag fortsatte mitt jobbet och när jag tar en kort paus 30 min efter samtalet m Dennis så kollar jag på luren. “MANGE! Norge?”. Från Lolle!!! Vilken sjuk tajming. Jag ringer Lolle och berättar och han säger ja på stående fot. Ibland är bara planeterna upplinjerade… Nästan spöklikt och galet! Men ibland är livet fullt av sammanträffanden och det är bara att njuta. Och de bästa kompisarna är de som alltid säger ja… Ni vet vilka ni är 😀
Förberedelser – spendera, planera och spendera. Förväntningarna växer
Årets uppladdning började redan i höstas när jag beställde en torrdräkt. Det känns som en bra livförsäkring för användning både i Norge och på tidig vår/sen höst när vi är ganska ensamma Skärgården. Sen bestämde både jag och Dennis oss för att köpa egna spön och rullar. Per och Wildwater har egentligen allt man behöver för det tunga fisket men det senaste åren har vi plockat med oss gäddspön och rullar för “tingeltangel-fiske” – slowpitch jigging med plåtbitar. Det har varit otroligt produktivt för oss. Det passar inte alltid och hela tiden men det är ett kul fiske, avkopplande och ger avlastning när man börjar bli krokig och ramsned av av 500g jiggar och tungspöna. Då passar det utmärkt att ta fram den lätta dirigentpinnen och dansar upp jiggar på det lite grundare. Valet föll på vars en Okuma Cavalla-rulle och ett Daiwa Saltist-spö i ratingen PE3. Sen blev det “plåtbitar” – slow pitch jiggar från Temu… och så blev det gummibeten från hovleverantören Holybaits… och så blev det tunga skallar på 250-500g från TWK. Och så blev det småpill m krokar, fjäderringar, assist hooks, lekanden, tafsmaterial, stingermaterial… ja ni hör själva… Jag har verkligen fastnat för detta… Man kanske skulle köpa ett spö för det tyngre fisket med???
Avresedags – äntligen!
Så den mentala och materiella uppladdningen var rejäl. Men nu var det äntligen dags. 6 fiskare lämnade Stockholmsområdet i början av Juni. Efter att kört upp första gången så har vi känt att det är ju faktiskt lite skönt m flyg. Men vi hade fått käppar i hjulet då sista benet var fullbokat så det blev Flyg Stockholm-Oslo-Bodö och sen en färjetur över till Röst men det gjorde faktiskt inte så mycket. Det är lite mysigt att åka färja, se havet och känna pulsen stiga inför fisket.
Ut på vattnet!
Efter resan och det sedvanliga nervösa, spända fumlet ankomskvällen med fiskeprylarna var det dags att åka ut på böljan blå. Båtfördelning blev som den brukar – jag och Dennis och Per i samma båt samt Lolle som åkte med oss. Och i andra båten som Jimmy körde, Måns, Max och Cristian. Och när det blir dags att fiska så är det inget snack om platser. Det blir självklart på något sätt. Som vanligt. Jag uppe på fördäck, Dennis längst bak och då var det ju egentligen bara plats för Lolle i mitten, sandwichad mellan mig och Dennis. Det bara blev så, inget snack, inga resonemang. Bara ner med betena.
Och min känsla var allt annat än vad jag trott och hoppats på… obekväm… Inte alls vad den borde vara. Jag var spänd, lite nervös, nya prylar och jag var liksom inte där inte på något sätt. Ni vet den där känslan när man känner att ingenting funkar och man inte vet vad man pysslar med. Allt bara skaver mentalt. Det var inte riktigt vad jag trott. Jag tror att jag slängde in för många nya variabler samtidigt. Nya kläder, nytt spö, ny rulle som funkade annorlunda, ny riggning på Holybaits ingen jiggkrok utan istället en lös tyngd, stinger och shallowskruv. Mer riggat som en gäddjigg. Mina stingers släppte från betet hela tiden, jag litade inte på mina knutar “kommer stingern hålla?” Ja ni fattar… obekvämt. Men där bak satt kapten beckbyxa och mös. Dennis hade en grym dag och skottade upp fisk och toppade med fining på 19kg redan dag 1. Grattis! Och Lolle drar ett par finnigare han med. Och jag… ? Ja, inte för jag rent resultatmässigt hade en katastrofal dag… I alla andra vatten skulle det betecknas som en jackpot. Men känslan var inte där. Men det är ju bara bryta ihop och komma igen… Eller?
Revanschen
På kvällen ägnade jag mig åt att fundera på hur jag skulle lösa mitt mentala läge. Ni vet väl vad definitionen av en insikt är? Saker som känns fullkomligt självklara, i efterhand… Jag bestämmer mig för att minimera antalet nya variabler. Tillbaka till det jag vet gav fisk i fjol. Tillbaka till prylar jag känner mig bekväm med. Tillbaka till hemtagning jag är trygg med och framförallt kör säkra kort i änden på linan. I fjol hade jag spektakulärt fiske på en röd Holybaits med orange spinnarsked bak. Jag börjar där och med tungspöt. Det funkar. Jag får känsla för feeling och axlarna sjunker, oron försvinner och jag börjar fiska fokuserat. Med mening och intention i inspinningen. Varje rörelse känns exakt och självförtroendet är tillbaka. Det ger resultat. Fisken börja komma. Fin torsk efter fin torsk. Även de andra i båten får fisk och alla är glada när vi åker in för lunch efter en bra förmiddagssession. Trots rejäla vågor och stökiga förutsättningar har vi fått bra med fisk.
Efter en stärkande middag är dags att dra ut igen. Tyvärr får Lolle stanna i hamn då hans händer krånglar. I vår båt blir det jag, Dennis och guide-Per och i andra båten Max och Måns med Jimmy som guide. Cristian hade valt att stanna hemma i deras båt.
Vi åker ut och kommer till vald plats när vi hör en båt på radion. Per svarar och undrar vad de vill. “Vi har dragit en stor jävla Hälle och vill ha lite bilder”. Vi åker dit och vilken fisk… De lånar måttband av oss och mäter fisken till 249 cm med en estimerad vikt på 220kg. 1 cm under det norska rekordet och nytt rekord på campen! Grattis säger vi till fångstmannen Jimmy och wow vilken fisk! Och så kan jag passa på att skicka in en cliffhanger – den kommer finnas med i filmen om årets fiske jag ska klippa ihop. Stay tuned
Efter denna start börjar vi fiska med hopp om att hälleflundrorna är på jag idag. Vi jobbar oss norrut och Per säger “vi ligger när det där flaket ni vet… Där grundet börjar på 55 m… Sjön är bra nu Ska vi dra dit?” Inombords slår hjärtat glädjeskutt för jag vet potentialen. Första året vi var här upp drog vi 2 hälleflundror här och hade ett gäng kontakter till. Det ser ut som vanligt på ekolodet. Ingen fisk alls. Men vi vet. Vi VET att de går här trots det inte finns några ekon. Svaret kommer 2 minuter efter vi kommit dit. Jag landar en rejäl torsk och släpper ner igen. Ner på botten. Upp två vevtag. Lyft spöt. Ett vevtag. Lyft spöt. Veva 3 vevtag. Häng kvar lite. Jag känner lite pill. Jag övervinner mina gäddfiskeinstinkter och undviker att göra mothugg. Jag väntar 2s. Det blir tungt och NU lyfter jag spöt. Det svarar där nere. Med att vara tungt… och stilla… jag hinner tänka “var det botten? nej det kan det inte vara – jag var ju 10 m över botten” sen drar “botten” iväg. Linan åker ut och jag försöker sätta mot vad jag har. Jag får stopp på fisken men jag får inte hem någonting. Jag säger, säkert m lite stress i rösten till Per “starta kameran”. Det kommer några rejäla gungningar och jag börjar kämpa. Lyft, veva, lyft, veva. Nehej, den ville inte följa med upp utan drar lina. Ibland får jag hem några meter. Ibland får jag bara hålla emot. Men sakta men säkert så kommer den upp… “bara” 50 m kvar ser vi på lodet. Jobba, jobba, jobba och till sist så vet jag att jag är uppe men jag ser inte fisken. Men jag hör bakifrån de orden jag drömt om i fyra år “det är en Hälle”… Äntligen är förbannelsen bruten! och såklart på rödsvart Holybaits. En helt OK start på 96cm
Röst – en stenhög mitt i Atlanten
Vi tar en paus en den rafflande berättelsen för att fundera lite över Röst. Vad är det här för ett ställe. En stenhög mitt i Atlanten. En liten skärgård som ligger för sig själv 15 mil sydväst om Lofoten. Vad finns det här? Ja utöver fiske så finns här 449 bofasta tuffa invånare, en butik och några krogar som kämpar för att överleva. Och så finns det en helt spektakulär miljö. Det är som att vara permanent i en naturfilm. Artrikedomen under ytan t o m slås av det som finns över ytan. Några exempel på saker man inte vanligtvis ser – 7 havsörnar i luften samtidigt, sälar i hamnen, stora flockar av lunnefåglar, val och en massa andra saker vi såg. Sen finns det späckhuggare, delfiner halvsula (en fågel med upp till 180cm mellan vingspetsarna. Höga berg, dramatiska klippor, väder som slår om på 5 minuter och ett tidvatten som skiljer 2,5m mellan högvatten och lågvatten. Behöver man vila kan man bara sitta och njuta av och ta in allt det som är runt omkring
Men det som lämnar mest minnen denna gång är folket – människorna som överlevt här ute. Det är hårdhudade människor som lever med förutsättningar vi inte har någon aning om. Guiden Jimmy är bofast härute. Uppväxt här med pappa som var fiskare som nästan alla andra. Hans berättelser låter som skrönor men de är sanna. Jimmy bor längst norrut på huvudön, där det är som tuffast, nära vattnet och fullt exponerat för elementen. Hans bod står på betonggrund. Sen har han sex vajrar som går från taknock och hörn på tak ner i marken som är fullt spända som gitarrsträngar med syftet att se till att taket inte åker iväg. Ändå hade taket lyft 2 cm vid senaste höststormen på 45m/s. När vi åkte förbi en vertikal 70 m hög klippa fick vi veta att här klättrade han med sin pappa för att plocka fågelägg. Nu är det bättre med el men när det stormade förr kunde skolan vara stängd 2-3 veckor för att elen gått. Att vara på Röst är kallt, fuktigt och blåsigt. Nu när vi var här på försommaren var det som att fiske förleksfiske hemmavid. 5-10 grader med rejäla vågor och blåsigt flera dagar. Tuffa salta människor som väljer att stanna kvar här istället för att åka någon annanstans och vara i stugvärmen. Jag beundrar er verkligen!
Ren njutning
Efter att jag äntligen slagit hål på ägget med hälleflundran så är jag “hemma” redan. Av någon anledning så känner jag alltid en egen press att få fisk. Att kunna åka hem och känna att jag gjort allt jag kan. Det är väl någon form av tävlingsinstinkt som stimuleras när jag fiskar. Kan jag njuta när jag fiskar som om tävlar? Absolut. Spänningen och känslan av att fått fisk är otroligt belönande. Men det är också skönt när man “vunnit”. Samma känsla som när man spelat match och vunnit eller laddat inför ett lopp och kommit in på måltiden. Man har en go känsla i magen och bara njuter. Där var jag efter kveiten. Det spelade liksom ingen roll om det gick “bra” eller “dåligt” resten av resan. Vädret har blivit bättre och bättre under eftermiddagen och de ringer från land och undrar när vi kommer in. Vi njuter av solen, vi fiskar och har det bra. På vägen hemåt från flaket stannar vi till på Hausen för att kolla läget. Jag, Dennis och Per släpper ner samtidigt och inom 10s står vi alla med djupa spöböj. Vi fnittrar som små pojkar och drillar. Ibland är fiske i Norge pannben, timmar utan någon kontakt och ibland är det lätt. Just nu är det lätt. Jag och Dennis pressar upp våra fiskar och båda är rejäla – riktigt rejäla. 15+ rejäla…
Men Per kämpar mer än oss. Han pustar och stånkar och frustar. Vad har han fått på? Sakta men säkert vinner han mark. Till slut ser vi förklaringen till hans kamp. Inte en utan två torskar 8+kg har tagit hans jigg. Samtidigt!
Sen måste jag erkänna att det blir lite “blurrigt vad som händer vilken dag. Den bästa semestern är (iallafall om du frågar mig) den där allt flyter ihop. Man tappar begrepp om dagar och klockan och bara är. Det är då jag slappnar av som mest och så är det nu. Vi är inne i vår bubbla. Vi äter frukost, vi fiskar. Vi flyttar fiskepass pga av vindstyrka eller pga tidvatten. Ibland väljer vi platser vi kan fiska på för att det går att fiska där. Det är fördelen med att vara i en skärgård. Det finns alltid platser som har lä från vågorna. Och när vi kan åker vi upp till de norra grunden mellan Röst och Väröy. Det är magiskt och vi drar MYCKET och STOR fisk. De tidigare gångerna har vi fått 1-2 torskar över 15 kg. Denna gången var vi uppe i över 10 st. Och en Kveite… Och sej. Ja sejen är så jäkla rolig.
Morgonen efter Kveiten drar vi ut till Hausen igen för att kolla läget. Vi hade ju så bra fiske där kvällen innan. Men fisken har rört sig och vi får inte riktigt den leverans vi hoppats på. Efter några kortare drifter tycker Per vi ska ta en längre drift över baksidan av toppen. Och säger “när vi kommer över kanten kan det finnas stor sej”. Jag är igång med mina Holybaits och kör nu en i motoroil. Ni som känner mig – motoroil-kungen! Magisk färg. Men enligt Holy-Erik har han inte haft någon framgång m Motoroil i Norge. Nu hade han visserligen inte haft bra fiske på rödsvart heller men för mig var det bästa betet i fjol… Hursomhelst – någon minut efter Pers “varning” så känner jag ett pill. Jag stålsätter mig att inte göra mothugg. Det blir tungt och jag lyfter spöt… eller jag försöker lyfta spöt. Det är tvärnit. Och sen börjar det gunga igen. Min tanke är direkt “Hälle!”. Vilken fajt det blir. Vilka tunga gungningar. Jag vinner lite, förlorar lite och vinner lite mer. Till slut är fisken uppe och det är inte en Hälle. Men väl en storsej! Alltså sej – vilken fisk. Vilka fajter
Vi fiskar vidare och en liten stund senare får jag uppleva samma sak igen…
Sista kvällen
Sista kvällen är vi något decimerade. Max och Cristian åkte hem och Lolle hade smärta så han stannade i land så vi drog ut i två båtar. Jag och Per i den ena och Jimmy, Dennis och Måns i den andra.
Vi åker upp på norra flaket och kollar läget. Denna gång lite mer västerut, på topparna som ligger längst ut mot djupet. Vi provar lite innan jag och Per hittar en rejäl mängd fisk på sydöstra sidan av en topp. Jag får tillstå att jag är dålig på att “meta”. Meta är när man släpar en död betesfisk m krokar bakom ett banansänke. Det ska vara effektivt. Men jag kan liksom inte riktigt förmå mig att bara vänta på att fisken ska ta. Det känns inte som att det är så mycket “jag” som fångar fisken. Mer att jag “råkar” åka förbi en huggvillig fisk. Visst finns det skicklighet i metet. Men jag föredrar fiske m jigg och konstgjorda beten. Men denna kväll känner jag “nu ska jag meta”. Jag var sugen på en Hälle. Så jag släpper ner min döda sej. Jag hinner inte ner på botten innan jag tappar kontakten, spänner upp linan och möts av tungt gung. En 15+ torsk har fattat tycket för min sej.
Jag gör om samma i sak igen. Med samma resultat. Vi har galet fiske på stor torsk. Per lyckas på något få en 3kg sej på. Men på vägen upp blir det tungt innan fisken kliver av. Sejen kommer upp med rejäla bitmärken. Per säger “nu ska jag fiska med ett jättebete och se vad som händer”. Vi är “klara” med stortorsken och driver vidare ut över djupet i jakt på en större Hälle. Rätt vad det är får Per hugg. Och det är tungt. Han kämpar och fajtar. Döm av vår besvikelse när det “bara” visar sig vara en 20+ torsk
Ingen Hälleflundra denna sista kväll för oss. Dennis Måns båt hade legat där vi lämnade stimmet och hade världens mängdfiske på stor torsk. Vilket galet fiske. När vi summerar resan kan vi inte mer än att sitta gapande när vi tänker på både kvantitet och kvalitet på fisket. Har du inte åkt till Norge – gör det! Och du behöver ingen egen utrustning. Allt finns på plats om du åker m ngn guide (vilket jag starkt rekommenderar). Det finns dräkter, spön, beten och framförallt en massa kunskap om var fisket är hett just nu.
Stort tack till Per, Jimmy och mina fiskekamrater för en fantastisk resa!
Och till nästa gång vi hörs – flytväst på!
/Mange “torsk på Norge”
