Furan – the revenge… Not

OK – lika bra att erkänna direkt. Jag har inte fiskat mycket på hösten trots att det ska vara den bästa tiden… Ska jag vara ärlig så var Gulan vinter-inpackad redan vid den här tiden redan i fjol och i förrfjol och jag satt och drömde om våren med rejäl fiske-abstinens. Anledningarna är flera

• jag har på något sätt tyckt mentalt att säsongen är över, “det är ju nästan jul”
• tidigare misslyckade försök t o m med guide – jag brukar ju  kunna pricka in köldrasen 🙂
• och ja, jag är kanske lite klen då… jag gillar inte att frysa

Driven av fiskesnack och fejjan är överfyllda med 100+ gäddor, varma kläder med tillhörande skoter-kängor en stark revansch-lust efter årets första blakning i tävlingen för några veckor sen styrde jag bilen med Gulan på släp mot Furusund för att träffa Tobbe och dags fiske efter gäddisar. Vi åkte förbi Peters krypin och hämtade nycklar till bommen. Peter är en skön människa – men allvarligt – grillade Buster?

Eftersom min erfarenhet av höstfiske är högst begränsade och Furan fortfarande är ett ganska nytt vatten för mig hade det varit skönt att ha med någon som Peter som hittar som i sin egen ficka. Tobias hittar ju inte i ens i sin egen ficka så det var ingen hjälp… Ingen support på plats alltså. Var letar man då? Jag hade gjort lite reserach innan och pratat med några extremt erfarna professionella fiskare och deras budskap jag kan sammanfatta med “de kan vara var f-n som helst just nu”. Tack för den…

Tydligen så rör sig gäddan efter betesfisken – konstiga typer… och betesfisken lämnar sina ståndplatser inne i vegetationen när den börjar dö ut på hösten och drar ut på djupare vatten och grynnor, med gäddorna hack i häl. När tempen kommit ner tillräckligt långt och är jämt fördelad över hela vattenmassan så går betesfisken in igen till riktigt grunda vikar för vintern. Nu börjar temperaturen komma ner men det var fortfarande 8,5 grader en bit ut i skärgården och 7 inne i vikarna. Var är de då? Efter idag kan jag svara: ingenstans 🙂

Vi började med ganska grunt och vind som tryckte på. Tobbe landade en på 3,7 och vi trodde vi var på gång.

“Vi har knäckt koden – vi hade hittat plats och typ av drag – brunt tailbete m orange tail”. Jo visst! Sen hände det inte mycket förutom en liten snipa som tog på en Zalt skitmört.

När Tobbe släppt i bjässen hände något mystiskt.Jag undrade vad som hände där fram när Tobbe släppt tillbaka firren. Tobbe muttrade med pannan i djupa veck och snurrade runt som om han letade efter sin egen svans. “Var är min tång, var är min tång, var är min tång” Det tog ett tag innan jag fattade att Tobbe var av med sin tång (Jag är ju trög… Eller var det kanske Tobbes StockholmsVästeråsLinköpingsdialekt som ställde till det?) Det var ingen liten tång. Det var en TÅNG – 30 cm lång med stort rött handtag som var puts väck. Vi kunde inte hitta den… Borta… Antingen hade svarta hålet som sväljer strumpor i tvättmaskiner tillfälligt flyttat ut till Svartnö, eller så tyckte Tobbe det var för trångt i Gulan så han la tången utanför relingen. Vem vet? Borta var den iallafall.

Just nu var Rådvilla nog rätt ord för hur vi båda kände oss… Det gäller ju att tro på det man gör och idag var jag inte troende… “Är vi på rätt ställe? Fiskar jag med rätt hastighet, djup, drag osv?”. Det var aldrig slut på frågorna… Men vi hade ju fin utsikt…Tobbe gick loss med kameran på olika vackra bilder.

Till slut så kom den sista lilla sprallisen. Ytterligare en på en Zalt – denna gången på min favvo (igen) – gula leoparden.

Som vanligt var det bra stämning i båten med mycket tjat och kul fiske även om vi gärna hade landat några till. Skam den som ger sig – jag ställer inte in Gulan för vintern ännu. När det blivit ännu kallare och jobbigare – då kommer jag vara där igen – i knädjupt vatten med braxar runt anklarna för att brotta upp mitt nya PB

Tajt Lajns

//Mange