Äntligen avrostad – Premiärtur med Alexander Lukas

Varje år är det likadant för mig: mina konton på sociala medier fylls med bilder på drömgäddor och fantastiska fisken och själv sitter jag och skakar av abstinens. Jobbet har av någon outgrundlig valt att alltid ha en ovanligt hektiskt period när vårfisket drar igång. Förmodligen ett rejält dåligt jobbval för en gäddnörd, men brödfödan måste in. Varje gång jag kör till jobbet och ser öppet vatten under broarna knyter det sig i magen… Och helgerna är proppfulla med aktiviter och man vandrar runt som en äggsjuk höna. Jag tror inte ens jag behöver beskriva den ångest som befinner sig kroppen. Du känner igen den… Man vaknar mitt i natten, kallsvettig och upptäcker att man står och gör mothugg med gardinstången…

I år har det varit ännu värre än vanligt. Gulan är fortfarande inne på service och isen har äntligen gått längst in i vikarna vid ramperna… I studentstäder som Lund och Uppsala finns det bostadsområden där man varje dag hör studenter som öppnar sina fönster och skriker ut sin ångest… Det har känts som jag velat göra det varje kväll de senaste veckorna men det hade väl gett alla barn men för livet när något pucko ylar som en varg i det lugna villakvarteret?

En av de deppigaste bilderna som finns – en fiskebåt på torra land… Men det måste göras

Jag har alltid haft svårt att tajma in det där med vårfisket och planera in ledighet. När går isen egentligen? Det kan slå på en och en halv månad. Nästa år tror jag bara jag ska blocka en vecka och sen åker jag dit isen gått istället för att vänta på att hemmavattnet ska vara öppet… Så får det bli istället, för att hålla folkhälsotalen uppe (eller är det nere? det talet som är bra tänker jag på…) i landet. För det kan inte vara hälsosamt att ha sån abstinens som jag haft fram tills i veckan. Anyhow…

Veckan innan upptäckte jag något fantastiskt… Jag hade en dag helt utan möte på jobbet. FISHINGTIME!!! Snabbt ut på Whatsapp och kolla med polarna om någon kunde fiska. Jag fick hugg direkt (gäddhumor :-D). JakiePakie, aka Alexander Lukas (reds. anm. Kalle Ankas sjukt lyckosamma kusin), gängets ungdom och dessutom född med tre ton matjord i fickorna (för dig som aldrig hört uttrycket, det är säkert antikt och från Skåne men betyder att man har en enorm tur, hela tiden). Han är helt enkelt jäkligt drygt lyckosam och han vet om det vilket gör honom ännu drygare. Men han är lite mysig på något sätt och en heldag bromance med fiske kan man ju inte avstå från!

Vad finns det att inte tycka om med denna mannen? Ganska mycket faktiskt… Men han är lite mysig ändå

Eftersom Gulan fortfarande fick omvårdnad och blev metodiskt besudlad av Tobbe så bestämde vi oss för att ta Jakobs ekipage Semlan hemma hos honom i en Sörmländsk liten sjö. Efter att ha lämnat ungarna på de dagliga destinationerna satt jag där i bilen… Helt lugn inombords. Det verkade som hela systemet andades ”äntligen”. All spänning, irritation var bortblåst. Jag korsade Stockholm i rusningstrafik utan att sträcka upp något fult finger någonstans, inte ens några svordomar. Full harmoni!

En och halv timme senare rullar jag in till hamnen där jag tänkte att jag skulle träffa Jake. Hmmm bara en båt? Och det är en stor alubåt… Ingen Sovjet-gul Vator? Jake hade, utan framgång försökt stressa mig på vägen och han hade dessutom efterlyst mig när jag gjorde ett bekvämlighetsstopp i byn innan hamnen så jag visste han var på G. Gömmer han sig? Provar att ringa.. Ingen svarar bara telefonsvarare? WTF? Är jag i fel håla? Det finns ju en och annan ner i de sörmländska skogarna.

hoho – var är du?

Ring Ring… Jakob! ”var är du” typ?”. Jag svarar sanningsenligt ”Jag är båtklubben – var är du?”. Då svarar Sörmlands Jokkmokks-Jokke ”Eeeeh… Båtklubben? Var f-n ligger den?”. Snälla nån lilla Jake, vi är i en by med 50 invånare och tre getter – hur svårt kan det vara att veta vart båtklubben är? Efter lite förvirring reder vi ut begreppen och jag får nya instruktioner mot ”stranden”… När vi väl hittar varandra, här i Sörmlands centrala delar så klarar vi av ritualerna snabbt. Lite kramande, jag håller på sedvanligt vis på att sänka skutan med min draglåda, spandex åker på och ut på böljan blå.

Jake och jag hade vi diskuterat planer för turen innan. Jag hade fått sjökort på bild, han vill kolla hur jag läste sjön. Det visade att vi läste sjön likadant, eller jag hade läst sjökortet som Jake lärt sig fiska den så planen var klar. Vi tog en kant på vägen ner mot dagens första mål, en stor vik där leken ska ske senare. På vägen ner meddelade Jakie Pakie också att det fanns risk för att det skulle kunna bli trögt. Fem båtar hade gnuggat hela helgen med blankning som resultat.

Selfies är verkligen min grej… Detta var typ 20:e försöket. Keps på sniskan, idiotiska miner. Det vanliga helt enkelt… Men ibland har man tur och blir (nästan) inte sig själv på bild

Glada i hågen drar vi igång. Jakob med ett tailbete och jag har lagt upp en liten meny av vinterns projekt samt beten jag har fullt förtroende för. Så det blir som vanligt – Jake kör med två/tre tailar han byter mellan och jag testar runt på en 20 beten sådär… Men redan efter 5 min får jag en rejäl knuff på betet. Jag tappar kontakten helt. Mumier och Makaroner! Ringrostig som jag är blir det inte ett ninja-mothugg. Det blir inte ens ett padawan-mothugg… Det blir… Ingenting… Vinterns fisketorka har gjort att nervbanorna i kroppen skrumpnat… Jaja! Det finns liv i pölen iallfall… Vi fortsätter resan ner mot viken.

Vi fiskar, nöter, nöter och fiskar. Utanför, inne vid, ut igen. Ankring.. Förflyttning. Telefonen ringer hos Jakob och det är Jakobs teampolare i fisketävlingar som står och jobbar i huset ovanför. Han ser oss och ber oss dra någonstans varmt låter Jakob hälsa. Han blev enkelt lite avis. Gnuggar på och några pet, slackhugg och brända fiskar. Till slut ler fru Fortuna mot Jakob som sätter in ett mäktigt mothugg och säger ”Ja!”. Spöt böjer sig så det knakar i korken och efter en episk kamp lyckas han landa ett monster på säkert 1kg. Tailbete med guldvans var melodin. Vi körde båda mycket med guldglitter – soligt och brunt vatten brukar göra att guld syns bra. Efter en låter fru Fortuna Jakob att drilla ännu ett monster. Efter ett ännu mäktigare mothugg och landas en än ännu mindre fisk.

BAM! Där satt den

Jakobs polare ringer och frågar om han får bjuda på kaffe. Vilken fråga… 😀 Vi sitter och gottar oss på bryggan, tjatar lite (som om vi inte gjort det tillräckligt i båten) och har det riktigt bra. Vi fiskar ju för 17!

Vi gnuggar fram och tillbaka, provar djupare (ja djupt och djupt… hela sjön är typ 2 m djup så där hemskans djupt är det ju inte)… Flyttar oss, fiskar av kanter, fiskar av ytterlägen i vikar men ingen respons. Vi vet att de är där men vi knäcker inte koden. Men sakta men säkert känner jag iallafall att rosten börjar trilla av mig. Mothuggen börjar sitta igen, synapserna dockar i och jag känner igen mig… Men ingen drill…

Hemgångsdags… Så som en båttrailer ska se ut. Utan båt

Det nalkas kväll och vi glider mot hamnen. På vägen hem har Jakob turen att nita dit två till. Han är nog säkert uppe säkert 2,5 kg tillsammans… Men har man tur så har man. i fiske handlar allt om tur – och det har Jakob mycket av :-). Vi glider in i ”hamnen”, drar upp ekipaget, städar av lite och enas om att det var en av de absolut bästa dagarna på länge, länge… Säsongen är öppen!

//Mange

Annons

LÄMNA ETT SVAR