Efter att till största delen endast ha fiskat på familjens landställe uppe i Sundsvall skulle det äntligen bli dags att få prova lyckan på hemmaplan -Mälaren. De senaste åren har jag också funderat på om det där med jerkfiske kunde vara något för mig. För att få svar på den frågan gjorde jag slag i saken och köpte en begagnad Revo Toro 51 HS för 800 spänn.
Efter en kort funderare slog jag min goda vän Danne en signal och sonderade terrängen för en eventuell utflykt med hans Buster RS med tillhörande baksmälla på 40 kusar, om Danne ville kunde han givetvis själv få följa med. Vänlig och omtänksam som få fick jag löfte om att låna ett spö och övrig utrustning som kunde tänkas komma till användning. Två veckor senare kom Den Stora Dagen. Jag skulle för första gången bli av med oskulden på två områden – jerkfiske och gälgrepp.
Dagen började med att ett tåg körde in i radhuset. När jag vaknat till liv insåg jag att tåget i själva verket var väckarklockan som brutalt förkunnade att klockan var 05:00. Dags att stiga upp. Efter en lika brutal morgontoalett gick jag ut till en väntande Danne och färden bar av till båtklubben där vi trixade, fixade som brukligt är.
Under vårt småpratande hördes ett enormt plask där vi, på riktigt, kunde höra hur käften slogs igen på vad det nu var för ett förhistoriskt monster som slukade någon i näringskedjan lägre stående varelse. Med sådan aktivitet borgade allt för ett sagolikt fiske. De efterföljande timmarna hände… ingenting.
Dimman låg tät hela förmiddagen och blåsten uppgick som mest till 0 m/s från alla håll samtidigt. Danne passade på att berätta om lite dråpligheter han varit med om under årens lopp. En sak som jag inte riktigt kunde förhålla mig till var när han med beslutsam stämma gjorde gällande att vi kommer lyckas kasta upp minst ett bete i minst ett träd minst en gång. “Yeah right”, tänkte jag. Men där fick jag så att jag teg.
När väl solen började titta fram så hände det. Precis när jag jerkat in mitt bete någon meter från båten small det. Eftersom jag till vardags är lite av en ninja, reagerade jag enligt vad jag är van vid, nämligen haspelfiskets alla grunder, och gjorde ett mothugg i samma hundradel.
Detta fick till följd att besten inte hann krokas och försvann därmed ner bland näckrosorna. Jag tror att jag hann uppfatta ett hånande skratt (kan ha varit Danne, men jag tror det var gäddan).
Kort där efter, då engagemanget ökat, krokade Danne dagens enda fångst. Kall som han är så lät han naturligtvis fisken kroka av sig själv i vattenytan för att sekunden därefter fånga den med håven. Helt galet. Danne förevisade pedagogiskt gälgreppet och bad mig prova. Ett oskyldigt litet sprattel från vår nyfunne vän gjorde att morgontoalett del två för ett ögonblick blev något påtagligt. Men med nyfunnet mod gjorde jag för ovanlighetens skull som jag blev tillsagd och resultatet blev gott.
Så typiskt att det ska börja hända grejor när det är dags att dra sig hemåt. Men detta var verkligen inte sista gången jag jerkade. Jag visste att jag skulle bli fast, och det blev jag. Ok att jag inte fick upp gäddan, men gälgreppet satt! “Alltid något”, som flickan sa när hon satte sig på nappen.
/Olle
