Värtan on fire – på riktigt!!!

Per. Mannen, myten, livsnjutaren tar en paus med lite tobak

Veckoslut och sommaren klamrar sig krampaktigt kvar men det gör absolut ingenting för det ska fiskas abborre. Jag och polaren Per har en dejt med Värtans gröna riddare. Eller iallafall är det planen. Vi möts på sedvanligt sätt vid rampen, kramas, gosar lite och lastar Gulan sen bär det ut på Värtan den blå.

Per är lite av en abborrefanatiker och har lagt många timmar på att fiska abborre. Jigg är alltid Pertans ”weapon of choice”. Jag gillar mer att fiska mer med hårda beten. Dels är det lite närmre det fiske jag är van vid och dels har det levererat bra fisk i år. Jag har bett Per ta med sina hårda beten och förklarat att de kommer dra fisk. Med ett visst grymtande får jag till slut ett OK.

Vi rullar ut ur hamnen och täcker av lite kanter som vi vill prova innan vi åker till ”fisksäkra” platser. På min inrådan sätter Per på eett hårt bete. Valet faller på en FlapJack i färgen EKG från Strikepro. Vibrationsbeten, eller lipless cranks, har levererat fint på sistone. Det har blivit mycket hårdbets fiske, både mindre cranks typ Strike Pro Crankee X Deep, Salmo Hornet 6,5 cm. Men också lipless cranks och bladebaits. Beten med hård och intensiv gång helt enkelt som triggar sommarborren. Färgval är så nära löja som möjligt. Det är vad borrarna käkar hos mig.

Jag gillar lipless cranks och blades för man kastar riktigt långt så man täcker mycket vatten, de går att ta fram snabbt och även om de sjunker snabbt kommer mer än hälften av huggen i spinnstoppen. Emellanåt verkar det som om de hellre vill ha spinnstoppen i samma nivå och då funkar cranks bättre. Även en flytande crank håller sig framför nosen på borren 1-2 s innan den börjar stiga. Nackdelen med cranks är att man kastar mkt kortare än blades. Därför är blades/lipless cranks nr 1 när vattnet är så här varmt.

Flapjack – en av årets nyheter från Strike-pro. En lipless crank

Själv kör jag ett liknande bete – lyktstolpsbetet jag hittat tidigare i veckan. Ett Gunki Kaiju 6cm i färgen ”metallic perch”. Grymt bete som redan dragit en kilosfisk när jag vi drar ut på denna tur.Vi anländer till dagens första ”fisksäkra” plats – ett hörn. Jag får snabbt påslag och landar en 2-3 fisk. Sen rullar vi vidare till nästa fisksäkra plats. Innan Per fått upp spöt har jag gjort första kastet och har sprattel på. ”Hmmm… Är det min ståltafs som ställer till det – kanske jag ska byta till FC?”.” Per börjar knyta om och jag drar ett gäng till. När vi lämnar platsen har jag fått en 7-8 borrar och Per ingen.

Den var inte stor men den var liten och det var en abborre

Det känns kul att kunna visa att det finns fisk i Värtan men jag känner lite med Per. Jag vet känslan, den där gnagande oron när man upplever att inget funkar och man undrar vad man gör fel. Man kommer in i en dålig spiral och byter mer beten och står och funderar än att fiska fokuserat. Jag försöker uppmana Per att veva hem snabbare och mer oregelbundet vilken han gör men det vill sig inte…

Vi kör av några spotar till innan vi kommer fram till en udde. Inne i viken innanför ligger säkert 10 båtar och solbadar. När vi kommer fram känner jag direkt att det luktar brandrök – bränd tall. Vi rekar lite och konstaterar att vi (i på läsidan av udden) ser rök inne bland träden och väljer att gå i land.

Med en viss rädsla ger jag mig upp och ser att marken är torr som fnöske. En blandning av torkade kvistar, barr och torr mossa. Efter 30 meter ser jag att det pyr på en massa ställen i ett område. Det är kanterna som glöder och ryker. I mitten är alla växter bortbrända. I mitten ligger i en eldstad…

Det är någon som suttit mitt i den torra skogen inne bland träden och gjort en egen eldstad (smart tänkt) och när de är klara inte släckt ordentligt (ännu bättre). Vi släcker det värsta med lånade hinkar och kontaktar brandkåren. Vi får då de fantastiska svaret att ”brandkåren inte har tid just nu. Kanske ni kan försöka släcka det helt och hänga kvar till brandkåren kan komma?”. Vi gör vad vi kan men tyvärr går nog branden långt ner i torven. Det är riktigt varmt på sina ställen men vi hinkar på för fulla muggar. Efter två timmar har brandkåren fortfarande inte kommit. Vi ringer tillbaka och meddelar att vi kan hänga kvar längre. Det är tyvärr inte först gången jag fått släcka efter andra i naturen och det verkar som om många är försiktiga… Här finns rätt så många lärdomar men några för mig är

  • Ha med en hink alltid. Jag brukar ha det men inte denna gång. Ska införskaffa en hopfällbar
  • Var försiktig, mycket försiktig med var man eldar i naturen
  • Släck, släck och släck igen när du lämnar platsen

Fisket då? Ja vi har fiskat i närområdet när vi väntat på brandkåren men fokus har inte varit på fisket om man säger så. Vi tar ngt stopp på vägen tillbaka och till slut, till slut lyckas Per landa en borre. Då har jag landat 20 st.

Äntligen. Bra Per!!!

Så förutom den tråkiga incidenten med branden så har denna dagen en ytterligare lärdom. I allt fiske men framförallt fiske efter abborre, är rätt presentation verkligen A och O. Vi stod bredvid varandra, fiskade med mer eller mindre samma beten (eller iaf betestyp) och fiskade samma platser. Men det skiljde otroligt mycket i leverans. Vari låg skillnaden? Ingen aning men jag gjorde något som Per inte gjorde. Vår teori är att jag varierade inspinningen mer. Vevade snabbare, långsammare och pausade oftare inkl. variera in några längre spinnstopp. Men vem vet, nästa gång är det kanske tvärtom i resultaten. En sak som är säker är att abborrarna berättar, med all önskvärd tydlighet, om det gillar det du ger dem eller ej. Vi återkommer med mer borre-stories

//Mange

Ps. Som vanligt - glöm inte följa oss på sociala medier så får du den fulla 
"FiskeFürAlle"-upplevelsen. Vi finns på Facebook, Youtube & Instagram  Ds.
Annons

LÄMNA ETT SVAR